Uppgift 5: Små berättelser

  • Läs texterna i Små berättelser.
  • Välj en berättelse, som du studerar mer detaljerat.
  • Illustrera berättelsen.

Vi kan bli avhämtade hemma, även mitt i natten. Polisen kommer när som helst. Jag vet det, för jag har med kompisarna sett det på Facebook. Jag vaknar. Hör röster, rösterna finns i mitt huvud: vi tar dig i förvar, vi för dig till flygplanet, som för dig till Kabul. Mitt hem är i Kihniö. På dagarna tappar jag medvetandet och ögonen rullar runt. Jag går på andra klass. Jag kom över bergen. Jag kom över havet. Jag kom från Iran. I Afghanistan är vi inte i säkerhet, inte heller i Iran. Jag har lyssnat när folk pratar. Pappa säger att han hellre dör än far till Kabul. Pappa har aldrig bott i Kabul. I Kihniö är vi inte i säkerhet. Jag har inget hem, trots att jag har ett hem. Finland är ett paradis. Hemmet är min fristad. I Finland har vi ingen fristad. -Katri Tapola

Vi bor en del av året i Molpe, som är en liten by i Österbotten. Till byn har det kommit burmesiska karenfamiljer från ett flyktingläger, deras berättelser om förhållandena på flyktinglägren är chockerande. Min fru såg en händelse som berörde oss båda; hon satt en vacker sommardag i trädgården, hon hörde någon spela glatt och gick för att se varifrån musiken kom. En liten karenpojke gick på vägen och spelade på ett munspel. Det kändes så bra att den lille pojken här hade ett ställe, där han kunde promenera i all sin ro och spela en glad låt. –  Antti Tuuri

Jag vill att varje barn ska ha en pappa. En pappa som leker med barnet. Som hjälper det och ger det råd, om barnet behöver hjälp eller råd. Som tar barnet i sin famn. Som älskar det.
En pappa som inte är död eller som annars bara är borta.
Som inte låter sitt barn lida. – Tapani Bagge

Här är jag. Varför ser du mig inte i ögonen. Mina ögon är klara, nyfikna och tillitsfulla. Släck inte glädjen i dem genom att säga: ”Stick hem, dit du har kommit ifrån”. För mitt hem är där min familj finns. Visa mig hellre snön och sjöarna. Vi kan gå och se dem tillsammans, för här är jag nu. – Marja Aarnipuro

En gång öppnade jag min bok,
jag läste min saga för dig,
du lyssnade på min berättelse
och viskade till mig:

“Hur kommer vi dit,
till detta sagornas land?”
“Alldeles nära, svarade jag dig,
“där finns hundra drömmar.”

Med boken gick vi då
allt längre och så att,
då drömmen redan nådde oss
kom vi till Hjärtlandet.

På himmelen fanns vita moln
och gräset var så grönt,
och i sagan satt de bredvid varandra
dessa tre vänner.

De var Kärlek, Glädje och Längtan,
i sagan såg jag dem alla,
därför vill jag lyssna på sagan
med dig bredvid mig.

-Esko-Pekka Tiitinen